Sommar i P1
Idag lyssnade jag på årets sista sommarpratare i ipoden. Japp, jag lyssnade igenom alla—utom en. Det var mig övermäktigt att ta mig igenom Johan Eliaschs program. Helt vedervärdigt. Som exempel ägnade han åtta minuter till att i detalj beskriva ett utförsåk i Kitzbühel, och då är han inte ens skidåkare. Men det var enda programmet jag var tvungen att hoppa över. Det var inte lätt att ta sig igenom Ingvar Kamprads eller Malin Baryard Johnssons program heller, men det gick. Årets “folkets sommarpratare“ var också helt meningslös; vad är egentligen tanken med att ha en “folkets sommarpratare“?
Några andra tankar:
Så pass många pratade om sina bortgångna fäder att när det väl var dags för Alex Schulmans program, kändes det nästan lite komiskt.
Laleh gör studvis fantastisk musik, men ibland svamlar hon på utan hejd: “Jag såg en gång en man som...matade duvor. Och jag brukade själv mata duvor när jag var liten. Och ankor och sånt där... Vi... Det fanns en liten sjö och så där. Men hur som helst... Så det här med... Så jag såg honom mata duvorna och så...liksom...så han såg så engagerad ut, och...och så märkte jag att han...liksom han ler inte utan han, han måste mata de här duvorna för att han ska rädda de här duvorna“. Allt detta med lite ansträngd bebisröst. Men sedan spelade hon sin egen låt “Bjurå Klubb“ och då är hon ju mer i sitt element. Då kan man inte annat än att älska henne.
Det blev ett sånt himla liv när Regina Lund enbart spelade sina egna låtar i sitt sommarprat för några år sedan. Att Owe Thörnkvist gjorde samma sak i år var det ingen som sade något om.
Jag tycker det är komiskt med folk som väljer musik efter samtalsämnet, som till exempel Elizabeth Gummesson som följde upp ett sitt prat om att alltid se livet från den ljusa sidan med Bobby McFerrin’s “Don’t Worry Be Happy“ eller Malin Baryard Johnsson med alla sina låtar om hästar och ridning.
Bra musik spelade bl a Bodil Malmsten och (föga förvånande) Frida Hyvönen, som förövrigt hade ett av de bästa praten i år.
Günter Graffenbergers program var bra, men nästan överjävligt deprimerande. Alex Schulman och Anders Lundin var överraskande bra. Ola Salo och Helena von Zweigbergk var rätt trevliga. Men ingen fullpoängare i min smak i år.
Några andra tankar:
Så pass många pratade om sina bortgångna fäder att när det väl var dags för Alex Schulmans program, kändes det nästan lite komiskt.
Laleh gör studvis fantastisk musik, men ibland svamlar hon på utan hejd: “Jag såg en gång en man som...matade duvor. Och jag brukade själv mata duvor när jag var liten. Och ankor och sånt där... Vi... Det fanns en liten sjö och så där. Men hur som helst... Så det här med... Så jag såg honom mata duvorna och så...liksom...så han såg så engagerad ut, och...och så märkte jag att han...liksom han ler inte utan han, han måste mata de här duvorna för att han ska rädda de här duvorna“. Allt detta med lite ansträngd bebisröst. Men sedan spelade hon sin egen låt “Bjurå Klubb“ och då är hon ju mer i sitt element. Då kan man inte annat än att älska henne.
Det blev ett sånt himla liv när Regina Lund enbart spelade sina egna låtar i sitt sommarprat för några år sedan. Att Owe Thörnkvist gjorde samma sak i år var det ingen som sade något om.
Jag tycker det är komiskt med folk som väljer musik efter samtalsämnet, som till exempel Elizabeth Gummesson som följde upp ett sitt prat om att alltid se livet från den ljusa sidan med Bobby McFerrin’s “Don’t Worry Be Happy“ eller Malin Baryard Johnsson med alla sina låtar om hästar och ridning.
Bra musik spelade bl a Bodil Malmsten och (föga förvånande) Frida Hyvönen, som förövrigt hade ett av de bästa praten i år.
Günter Graffenbergers program var bra, men nästan överjävligt deprimerande. Alex Schulman och Anders Lundin var överraskande bra. Ola Salo och Helena von Zweigbergk var rätt trevliga. Men ingen fullpoängare i min smak i år.
Kommentarer
Trackback
