Kenneth's blogg

Jag insåg idag att det inte finns någon som helst möjlighet för mig att bli klar med skolan till julen 2010 som jag hade planerat. Det är alldeles för många klasser kvar att ta... Även om jag siktar in mig på sommaren 2011 så kommer jag få ligga i för att hinna klart! Otroligt deprimerande!

Det här ser ju finfint ut! Jonas Åkerlunds filmatisering av Mats Eks koreografi med Michail Baryshnikov och Ana Laguna sänds på SVT ikväll.

Bästa reklamfilm: Systembolaget Tonårsfesten

Oj, titta vad jag råkade hitta på iTunes! En pianist (Ryuichi Sakamoto) och en elektronisk musiker (Alva Noto) som gett ut några lågmälda, vackra album tillsammans. De har tydligen (förstod jag efter snabbt Google-sök) turnerat tillsammans på olika museer i Europa. Otroligt vackert! Och vilka skivomslag sen...

The Flat Iron Building i New York 1904.

Shepard Fairey är en designer som fram för till ett par år sedan var mest känd för sina “Obey“ posters som finns uppsatta över hela världen. Men så gjorde han ett porträtt av Obama...

Fairey gör ofta propaganda affischer i stil med gammal sovjetisk, kinesisk eller nazi propaganda (var det nåt de kunde så var det just propaganda). Effektivt och snyggt!

Det här med att utse ett bidrag till Melodifestivalen via en webbjoker verkar ju lovande! :)

Idag lyssnade jag på årets sista sommarpratare i ipoden. Japp, jag lyssnade igenom alla—utom en. Det var mig övermäktigt att ta mig igenom Johan Eliaschs program. Helt vedervärdigt. Som exempel ägnade han åtta minuter till att i detalj beskriva ett utförsåk i Kitzbühel, och då är han inte ens skidåkare. Men det var enda programmet jag var tvungen att hoppa över. Det var inte lätt att ta sig igenom Ingvar Kamprads eller Malin Baryard Johnssons program heller, men det gick. Årets “folkets sommarpratare“ var också helt meningslös; vad är egentligen tanken med att ha en “folkets sommarpratare“?

Några andra tankar:

Så pass många pratade om sina bortgångna fäder att när det väl var dags för Alex Schulmans program, kändes det nästan lite komiskt. 

Laleh gör studvis fantastisk musik, men ibland svamlar hon på utan hejd: “Jag såg en gång en man som...matade duvor. Och jag brukade själv mata duvor när jag var liten. Och ankor och sånt där... Vi... Det fanns en liten sjö och så där. Men hur som helst... Så det här med... Så jag såg honom mata duvorna och så...liksom...så han såg så engagerad ut, och...och så märkte jag att han...liksom han ler inte utan han, han måste mata de här duvorna för att han ska rädda de här duvorna“. Allt detta med lite ansträngd bebisröst. Men sedan spelade hon sin egen låt “Bjurå Klubb“ och då är hon ju mer i sitt element. Då kan man inte annat än att älska henne. 

Det blev ett sånt himla liv när Regina Lund enbart spelade sina egna låtar i sitt sommarprat för några år sedan. Att Owe Thörnkvist gjorde samma sak i år var det ingen som sade något om. 

Jag tycker det är komiskt med folk som väljer musik efter samtalsämnet, som till exempel Elizabeth Gummesson som följde upp ett sitt prat om att alltid se livet från den ljusa sidan med Bobby McFerrin’s “Don’t Worry Be Happy“ eller Malin Baryard Johnsson med alla sina låtar om hästar och ridning. 

Bra musik spelade bl a Bodil Malmsten och (föga förvånande) Frida Hyvönen, som förövrigt hade ett av de bästa praten i år.

Günter Graffenbergers program var bra, men nästan överjävligt deprimerande. Alex Schulman och Anders Lundin var överraskande bra. Ola Salo och Helena von Zweigbergk var rätt trevliga. Men ingen fullpoängare i min smak i år.

Som sagt så var jag på MoMA idag för att hitta ett foto att skriva min slutuppgift i fotohistoria klassen. Jag kommer spendera massor av tid med bilden jag väljer, så jag skrev ned en hel drös bilder på museet och satt sedan hemma och valde med omsorg... (tar det på för stort allvar? never!) Jag tror det blir den här bilden av Diane Arbus, för det finns så mycket att spekulera över i den. Vad har de här personerna för relation? Två vänner säger titeln, men den obäddade sängen och deras kroppsspråk indikerar något helt annat.

Jag var på MoMA idag för att titta på deras fotoutställning inför en uppsats i Foto-historian, men jag kikade även in på Paul Sietsaema’s utställning eftersom jag ändå var där. Jag tyckte mycket om hans massivt stora tavlor. Han målar bla stora tidningsutklipp som helt “naturliga“ ut, man får stå mycket nära tavlan för att se hur han duddat dit färgen med penseln. Allra mest imponerande blir det på de tavlor som har liten “maskinskriven“ text.

Jag hoppas jag ska få tid att lägga upp en websida för Rewind Graphics under hösten. Så här ser loggan ut idag. Den har gått igenom en hel del förändringar sedan oktober 2007 (se här)

Se fler och större bilder på min Flickr sida.

Inatt vår tid blev Paresh morbror för andra gången. Hans syster Ruby födde en flicka via kejsarsnitt. Paresh’s leende är brett och han önskar nog att han kunde åka hem nu på en gång...

Se fler och större bilder på min Flickr sida.